10/11-08 -----> Kärleksproblem nummer 1
"Det idiotiska som finns är när folk skaffar tjej eller kille, det är inte att dom gör det. Utan när dom helt plötsligt inte hör av sig mer. Och helt plötsligt är man inte värd ett piss. Så mycket som man ställt upp på personen och så mycket som man har umgåts med personen. Så länge som man har känt personen. Så betyder man ingenting längre. Sen när det har gått sisådär ett- två år eller om förhållandet tar slut. Då passar det att komma tillbaka som en svans mellan benen och låtsas som att ingenting har hänt. "Ska vi ses?". Man ba, ursäkta sa du just något till mig? Du har inte öppnat käften på hela den tiden och helt plötsligt frågar en fråga. Inse att det du gjorde var fel, och att det inte är okej att bara komma tillbaka som ett fån. Inse att tiden kanske har paserat att man inte finns kvar som vän.
that makes me just pissed"
Den här texten fann jag i en blogg som jag läser ibland när det behagar. Och jag kan förstå hur hon känner sig, samtidigt som jag förstår den andra. Jag har varit med om samma sak, men det gäller för båda att ta det på rätt sätt. Några av mina vänner accepterade att jag funnit någon som jag ville gå vidare med och stöttade mig i det, medans andra tjurade ihop och blev som galna. Vi har nu kommit till slutet i det hela (inte förhållandet, utan slutresultatet av hur vänerna blev) och det var spritt. En vän stöttar och finns där hela tiden. Hjälper i svåra situationer och kommer med goda råd. Visst blev hon också lite sur i början, och jag kan nu i efterhand tycka att jag behandlade henne fel, förlåt. Men hon accepterade, vi umgås inte lika mycket, men det betyder ju heller inte att vi är värsta ovänner och inte kan prata med varandra, så vill jag att det ska vara. Tack för att du ställde upp och gör det fortfarande! Det kommer en dag då jag behöver mer stöd än någonsin, och då ska du veta... Det är DIG jag kommer till LISA! <3
Den andra kompisen, ja, hon blev sur och tyckte att jag sket i henner totalt. Jag trodde jag gjorde ett bra försök till förbättring, men hon var fortfarande sur och ville att det skulle vara som förr när vi sov hos varandra 24/7. Jag orkade inte och visste inte vad som stod i min väg. Vad skulle jag ta mig till, skulle jag lämnat killen för att behålla våran vänskap?
Kanske...?
Men jag valde att stanna hos honom och köra på min inre känla. Jag trodde väl aldrig att hon skulle reagera så hårt och oförståeligt. Men som sagt, jag trivdes med honom och ville ge det en chans. Det fungerade bra och fungerar bra än idag över ett år senare.
Jag och kompisen hade inte pratat på flera månader när vi en dag fick kontakt igen. Vi sågs någon dryg månad senare och gick på stan. Det kommer aldrig bli som förr, ingen bor kvar där vi från början bodde när vi träffades, och båda har valt olika håll i livet. Men det betyder väl inte att man inte kan ses ibland, eller hur? Neh, precis. Vi kan ses och snacka ibland och ändå ha trevligt. Men inte som förr... Det blir svårt, och jag är nästan säker på att varken Du eller jag vill det heller?!
Tänk om det tar slut.. Hur reagerar hon då? Vilken av dom? Jo, båda. Jag har mina små aningar men vågar inte yttra mig. Eller ska jag? Den ena kommer vilja ses mer och den andra lika så. Den ena säger bra, den andra tänker bra. Den ena kommer jag prata med, den andra kommer jag beklaga mig hos. Jag vill inte trycka ner någon, men jag behöver dig mest!
Jag hoppas ni förstår mitt val jag gjorde och att ni påminner mig om hur jag agerade när det senare är tvärt om och ni hittar någon. Ni får behandla mig precis lika dant för jag tycker inte att jag gjorde något fel i att välja honom. Visst, man ska inte välja bort vännerna, men det tycker jag inte att jag gjorde heller. Jag valde till en person i mitt liv och självklart blir tiden mindre för var och en, det är förutsägbart redan innan. Tänk logiskt, hur slutar livet om man aldrig släpper lite på tyglarna? Ska vi leva singelliv allihop då och skita i att hitta en hjärtevän (som mormor så fint säger). Nej, för mig fungerar inte det och nu blev det som det blev.... Jag är lycklig och hoppas att det förblir såhär...
♣Livet har sina goda stunder♣
that makes me just pissed"
Den här texten fann jag i en blogg som jag läser ibland när det behagar. Och jag kan förstå hur hon känner sig, samtidigt som jag förstår den andra. Jag har varit med om samma sak, men det gäller för båda att ta det på rätt sätt. Några av mina vänner accepterade att jag funnit någon som jag ville gå vidare med och stöttade mig i det, medans andra tjurade ihop och blev som galna. Vi har nu kommit till slutet i det hela (inte förhållandet, utan slutresultatet av hur vänerna blev) och det var spritt. En vän stöttar och finns där hela tiden. Hjälper i svåra situationer och kommer med goda råd. Visst blev hon också lite sur i början, och jag kan nu i efterhand tycka att jag behandlade henne fel, förlåt. Men hon accepterade, vi umgås inte lika mycket, men det betyder ju heller inte att vi är värsta ovänner och inte kan prata med varandra, så vill jag att det ska vara. Tack för att du ställde upp och gör det fortfarande! Det kommer en dag då jag behöver mer stöd än någonsin, och då ska du veta... Det är DIG jag kommer till LISA! <3
Den andra kompisen, ja, hon blev sur och tyckte att jag sket i henner totalt. Jag trodde jag gjorde ett bra försök till förbättring, men hon var fortfarande sur och ville att det skulle vara som förr när vi sov hos varandra 24/7. Jag orkade inte och visste inte vad som stod i min väg. Vad skulle jag ta mig till, skulle jag lämnat killen för att behålla våran vänskap?
Kanske...?
Men jag valde att stanna hos honom och köra på min inre känla. Jag trodde väl aldrig att hon skulle reagera så hårt och oförståeligt. Men som sagt, jag trivdes med honom och ville ge det en chans. Det fungerade bra och fungerar bra än idag över ett år senare.
Jag och kompisen hade inte pratat på flera månader när vi en dag fick kontakt igen. Vi sågs någon dryg månad senare och gick på stan. Det kommer aldrig bli som förr, ingen bor kvar där vi från början bodde när vi träffades, och båda har valt olika håll i livet. Men det betyder väl inte att man inte kan ses ibland, eller hur? Neh, precis. Vi kan ses och snacka ibland och ändå ha trevligt. Men inte som förr... Det blir svårt, och jag är nästan säker på att varken Du eller jag vill det heller?!
Tänk om det tar slut.. Hur reagerar hon då? Vilken av dom? Jo, båda. Jag har mina små aningar men vågar inte yttra mig. Eller ska jag? Den ena kommer vilja ses mer och den andra lika så. Den ena säger bra, den andra tänker bra. Den ena kommer jag prata med, den andra kommer jag beklaga mig hos. Jag vill inte trycka ner någon, men jag behöver dig mest!
Jag hoppas ni förstår mitt val jag gjorde och att ni påminner mig om hur jag agerade när det senare är tvärt om och ni hittar någon. Ni får behandla mig precis lika dant för jag tycker inte att jag gjorde något fel i att välja honom. Visst, man ska inte välja bort vännerna, men det tycker jag inte att jag gjorde heller. Jag valde till en person i mitt liv och självklart blir tiden mindre för var och en, det är förutsägbart redan innan. Tänk logiskt, hur slutar livet om man aldrig släpper lite på tyglarna? Ska vi leva singelliv allihop då och skita i att hitta en hjärtevän (som mormor så fint säger). Nej, för mig fungerar inte det och nu blev det som det blev.... Jag är lycklig och hoppas att det förblir såhär...
♣Livet har sina goda stunder♣
Kommentarer
Trackback
