Nu måste jag för en gångs skull vara helt ärlig utan omvägar. Jag hatar verkligen folk som inte kan bete sig fast de är gamla nog att klara av det. De tror att de är så himla mogna och att livet bara flyter på utan bekymmer, att man kan leva varje dag utan att någonsin genomgå en uppförsbacke, och när man väl kommer till den där backen så vill man inte se vad man ska göra, utan skiter i allt?
Det handlar för visso bara om småsaker, men för mig är det ofta de små sakerna som betyder väldigt mycket. Och egentligen skulle jag vilja säga allt det här rakt ut och dra ALLA exempel som jag kommer på, men när man lite försiktigt börjar så blir det bara en chockreaktion tillbaks och sen är det bara försvar som gäller. Det går inte, hur jag än försökt, och nu har jag bestömt mig för att ge upp på allvar! Jag känner inte att jag får ut någonting av att gå och känna såhär, så det är väl lika bra att ge upp antar jag? Jag ska ringa min Pyret och prata om det här, vi har redan gjort det lite, men jag känner att jag behöver det mer! Henne kan jag i alla fall prata med <3 Jag förstår bara inte hur folk tänker när de kan bete sig såhär, finns det ingenting där inne som säger att det är fel? Eller åtminstone mindre rätt, det handlar väl ändå om sunt förnuft och ramförallt vanligt folkvett?!

Usch, jag kan bli hur irriterad som helst, så nu är det väl lika bra att jag slutar innan det går ut över andra, som inte förtjänar det.
Nej, nu ska jag gå och leka med Erik, han kom hem från Tallin idag och jag har längtat Såhäär mycket efter att bara få vara med honom igen, och så sitter jag här och skriver om saker som jag stör mig på? Nej, det var väl ändå fel, nu måste jag kila innan Erik somnar på tangenterna ;)