Nu var det ett tag sen jag skrev. Har helt enkelt inte hunnit/ haft tid/ eller ork. Men ändå, här om veckan såg jag ett avsnitt av SPÅRLÖST på tv:n, och jag har fortfarande inte kunnat släppa det som hände, jag funderar ofta på det fram och tillbaks och jag funderar på om jag kanske börjat tänka i andra banor?

Nåja, hur som helst så handlade det om en tjej från Sverige som skulle leta reda på sin biologiska mamma i ett annat land (tror att det var Thailnad) Hon och reportern följde alla ledtrådar som fanns, och från början trodde man att det skulle vara ganska lätt, men det visade sig att det var svårare än de trott.
Tillslut fann dom i alla fall tjejens biologiska mamma och hon var helt chockad när reportern knackade på (tjejen fick vänta utanför först, så det inte skulle hända något, man måste ju förvarna mamman om att hennes barn faktiskt är där och vill hälsa på). Efter en stund började mamman gråta, hon fick massor av frågor osv. Hon berättade bland annat att hon inte haft möjlighet att ta hand om flickan då hon blivit lämnad och hade flera barn att försörja. Flickan kom upp till lägenheten och fick träffa sin mamma och sina fyra andra syskon. Det var ett fint, men ändå lite konstigt bemötande, och efter en stund ville mammam prata själv med flickan (ja, tv teamet var de enda som fick följa med in i det avskiljda rummet). Mamman talade då om att hon i nästan  HELA flickans liv väntat på att hon skulle leta upp henne!
De pratade och mamman grät, flickan kände att detta möte nog betydde mer för mamman än för henne, och att hon faktisk skapat sig en annan bild av sin födelsebostad mm. Hon var nöjd med att ha träffat sin mamma och sina syskon, men hon kände också att det var bra så, hon behövde inte träffa dom igen, även om hon kände att hon skulle kunna hålla kontakten med syskonen så ville hon ha distans från mamman.
De satt kvar i rumet längr och mamman tog plötsligt mod till sig och berättade sanningen. Hon hade varit på övervåningen och hängt tvätt och lämnat flickan på nerevåningen medans, det skulle ju gå fort att hänga tvätten. Hon ropade på sin flicka för att höra om allt var bra, men hon fick inget svar. Hon tänkte att flickan nog var upptagen med annat, eller inte hörde, så hon hängde klart sin tvätt och gick sedan ner för att se efter. Flickan var borta. Mamman gjorde omedlebart en polisanmälan och fick vänta länge. När hon sedan fick ett svar fick hon veta att Någon hade kidnappat flickan och enligt alla lagens regler, faktiskt på ett korrekt sätt adopterat bort flickan till Sverige. Av någon konstig anledning som jag inte förstår så var mamman tvungen att skriva på massa papper, då barnet redan var i Sverige och någon (?) hade lyckats få detta att gå igenom?

Med andra ord visade det sig att denna mamma aldrig velat adoptera bort sin flicka, och hon var så hjälplös att det inte fanns annat att göra än att skriva på alla papper och sedan bara gå och vänta på att dotter en dag ska leta upp henne!

Detta är sinnessjukt och mina tankar kretsar ofta kring min biologiska mamma. Liknar jag henne? Väntar hon på att JAG ska leta upp henne? tänk om det är så, hon kanske väntar på MIG? Är det värt att leta? Vad får jag ut av det? Oj, det var intressant det här ;)

Men å andra sidan är jag rädd att bli besviken om jag gör det, hon kanske inte alls vill träffa mig ich egentligen tror jag inte att jag vinner så mycket på att leta upp henne heller. Jag har en kompis som också är adopterad, och vi pratade en del om det här förut, och jag hade gärna gjort denna upptäckt tillsammans med henne, men inte ensam :/
Fast jag vet inte, jag har MIN MAMMA här i Sverige, och henne kommer INGEN någonsin kunna ta ifrån mig! :D
Hon är min, och kommer så förbli resten av mitt liv! <3