20/5-09 -----> Dagen då dagen gick fort
Det har faktiskt varit en bra dag nästan till fullo idag. Har haft roligt och rantat runt på olika affärer med mamma och bror min. Ett avbrott i handlandet och en sväng in till ett ställe för ett besök och en så kallad arbetsintervju gjorde att dagen rann iväg fortare än tänkt. Ungefär halv sju kom jag hem igen, med en massa nya saker, som jag konstigt nog inte betalt mycket av själv, tack mamma! :D Det har varit en uppskattad dag som jag gärna upplever igen, någon gång då jag har pengar att slösa bort på saker JAG vill ha.
För några dagar sedan var min moster här på besök, och hon sa: Livet är inte alltid lätt, det är tungt, visst Lisa?
- Joo, visst, men man kan ju påverka mycket.
Det är sant att man kan påverka, men hon sa, att bara man gör det man kan så ska allting ordna sig till sist.
Det kändes skönt att höra och efter det har jag bestämt mig att ALLTID göra som jag själv vill. Visst ska jag lyssna på andra, men att gå min egen väg stärker mig mer i längden, även om jag i det skedet insåg att det var fel väg. Jag är min egen ledare och jag bestämmer över mitt liv! Det jag vill nu, det gör jag, oavsett konsekvenserna.
Jag är trött på vissa saker och vissa folk, det kommer jag inte ifrån, men jag kan ju ändå ta hand om mig själv på ett bra sätt.
JAG är den viktigaste personen i MITT liv!
9/5-09 -----> Glad och stolt på många sätt idag! :D
Igår var det vårkonsert i Universitetsaulan som gällde. ´Har man en lillebror i musikklass så är det ett måste att gå på vårkonserten. Hur som helst så åkte vi in till stan så vi var där 12.00 fast konserten inte började förrän 15.00. Lämnade av Erik hos hans syster, då jag misstänkte att han hellre fördrev tiden där än att haka på mig och mamma när vi letade klänning till studenten. Ganska tråkigt att han inte kan handla kläder med mig, det skulle faktiskt vara roligt :) Men nu var det som det var, och inte helt oväntat så letade vi igenom alla affärer (som jag redan hade gjort en gång med Lisa). Men vi letade igenom alla igen, innan vi till sist slutade vårt letande på MQ. Femton stora klossar föll från mina axlar när jag äntligen funnit den jag ville ha. En snabb runda in på VILA och fann en tunn stickad "kofta" som man kan dra över axlarna om man skulle vilja det. Härligt!
Stressade och strressade, men hann precis hämta Erik i rättan tid, innan det bar av till Aulan och Balderskolans årliga vårkonsert. De började sjunga och redan under den första låten hade jag svårt att hålla tårarna tillbaks (som tur var kunder jag lyckas dölja detta för de som satt närmast) Kan kännas lite smått konstigt att sitta och grina under en glad vårkonser. Men jag tror inte att det var för att de sjöng så fint, utan det var mest över min lillebror. Jag satt där och såg på honom och kände verkligen att jag faktiskt är STOLT över honom, stolt över vad han lyckats med. Att han alltid följt sin egen vilja, att lämna alla vänner när man är 9 år för att faktiskt kasta sig ut i någonting som han inte hade en aning om vad det innebar! Det är för mig jätte svårt att förstå, jag skulle själv aldrig vågat göra det i den åldern. Men han gjorde det, och nu stod han där framme på scenen med hur många andra barn som helst, lilla Olle bland alla stora tjejer... Jaa, hade det varit mitt barn hade jag aldrig mer hindrat honom från att prova det han vill, att låta honom gå sin egen väg, speciellt inte nu när vi set att det funkar. Jag är stolt, och han är modig! Han har funnit sin sak och jag är enormt glad för hans skull, det var bara en liten blomma/present som saknades när han kom ut med mungiporna i hårfästet den dagen i aulan! :D
Stressade och strressade, men hann precis hämta Erik i rättan tid, innan det bar av till Aulan och Balderskolans årliga vårkonsert. De började sjunga och redan under den första låten hade jag svårt att hålla tårarna tillbaks (som tur var kunder jag lyckas dölja detta för de som satt närmast) Kan kännas lite smått konstigt att sitta och grina under en glad vårkonser. Men jag tror inte att det var för att de sjöng så fint, utan det var mest över min lillebror. Jag satt där och såg på honom och kände verkligen att jag faktiskt är STOLT över honom, stolt över vad han lyckats med. Att han alltid följt sin egen vilja, att lämna alla vänner när man är 9 år för att faktiskt kasta sig ut i någonting som han inte hade en aning om vad det innebar! Det är för mig jätte svårt att förstå, jag skulle själv aldrig vågat göra det i den åldern. Men han gjorde det, och nu stod han där framme på scenen med hur många andra barn som helst, lilla Olle bland alla stora tjejer... Jaa, hade det varit mitt barn hade jag aldrig mer hindrat honom från att prova det han vill, att låta honom gå sin egen väg, speciellt inte nu när vi set att det funkar. Jag är stolt, och han är modig! Han har funnit sin sak och jag är enormt glad för hans skull, det var bara en liten blomma/present som saknades när han kom ut med mungiporna i hårfästet den dagen i aulan! :D
8/5-09 -----> Hemligheter (;
Jag har funderat lite på en sak nu igen... En hemlighet, när man var liten så delade man alltid en hemlighet med någon annan, en kompis som man trodde inte skulle berätta hemligheten vidare till någon annan. Men egentligen, är det verkligen en hemlighet om man berättar för någon? Ja, man kan ju säga både ja och nej, när man var liten var det kanske inte någon jätte stor grej det handlade om, men man blev ändå jätte ledsen om ens vän berättade det för någon annan.
Jag undrar hur många som verkligen vet hur det känns att bli sviken genom att ens vän berättat en hemlighet? Jag har inte blivit det när det gäller RIKTIGA hemligheter, bara en gång, men det tog jag inte så jätte hårt på, för det gällde inte en superhemlig sak. Idag har jag TVÅ hemligheter som ingen mer än de som redan vet kommer få reda på, aldrig någonsin! Självklart finns det folk som jag delar dessa hemligheter med och som jag litar på.. eller gör jag verkligen det? Joo, det måste jag säga att jag gör, i alla fall en av de. Den ena av dessa två hemligheter vet denne person inte om, även om vi ses varje dag. Det känns konstigt, men han/hon kommer aldrig få veta.. eller jo, kanske, det beror på en annan sak.
Det är konstigt hur allt hänger ihop egentligen :/
Men den ena hemligheten borde egentligen inte vara hemlig, kanske inte den andra heller? Kanske borde jag berätta för alla som vill veta... men NEJ, det får dröja, i alla fall ett tag, för en hemlighet... Det är något som man inte berättar för någon mer än man delar den med... :D
Nåja, till något roligare, idag ska jag köpa en ny telefon, kännde att det var dags att få igång allt det som funkat så bra med telefonkontakt. Min gamla är sönder och fungerara bara ibland, vilket gjort att jag ex missat samtal som har med arbete att göra och självklart köper jag hellre en ny lur än går miste om ett arbete! :D
Tack mamma för all hjälp!
Jag undrar hur många som verkligen vet hur det känns att bli sviken genom att ens vän berättat en hemlighet? Jag har inte blivit det när det gäller RIKTIGA hemligheter, bara en gång, men det tog jag inte så jätte hårt på, för det gällde inte en superhemlig sak. Idag har jag TVÅ hemligheter som ingen mer än de som redan vet kommer få reda på, aldrig någonsin! Självklart finns det folk som jag delar dessa hemligheter med och som jag litar på.. eller gör jag verkligen det? Joo, det måste jag säga att jag gör, i alla fall en av de. Den ena av dessa två hemligheter vet denne person inte om, även om vi ses varje dag. Det känns konstigt, men han/hon kommer aldrig få veta.. eller jo, kanske, det beror på en annan sak.
Det är konstigt hur allt hänger ihop egentligen :/
Men den ena hemligheten borde egentligen inte vara hemlig, kanske inte den andra heller? Kanske borde jag berätta för alla som vill veta... men NEJ, det får dröja, i alla fall ett tag, för en hemlighet... Det är något som man inte berättar för någon mer än man delar den med... :D
Nåja, till något roligare, idag ska jag köpa en ny telefon, kännde att det var dags att få igång allt det som funkat så bra med telefonkontakt. Min gamla är sönder och fungerara bara ibland, vilket gjort att jag ex missat samtal som har med arbete att göra och självklart köper jag hellre en ny lur än går miste om ett arbete! :D
Tack mamma för all hjälp!
3/5-09 -----> Stor fråga kommer aldrig få svar, eller?
Nu var det ett tag sen jag skrev. Har helt enkelt inte hunnit/ haft tid/ eller ork. Men ändå, här om veckan såg jag ett avsnitt av SPÅRLÖST på tv:n, och jag har fortfarande inte kunnat släppa det som hände, jag funderar ofta på det fram och tillbaks och jag funderar på om jag kanske börjat tänka i andra banor?
Nåja, hur som helst så handlade det om en tjej från Sverige som skulle leta reda på sin biologiska mamma i ett annat land (tror att det var Thailnad) Hon och reportern följde alla ledtrådar som fanns, och från början trodde man att det skulle vara ganska lätt, men det visade sig att det var svårare än de trott.
Tillslut fann dom i alla fall tjejens biologiska mamma och hon var helt chockad när reportern knackade på (tjejen fick vänta utanför först, så det inte skulle hända något, man måste ju förvarna mamman om att hennes barn faktiskt är där och vill hälsa på). Efter en stund började mamman gråta, hon fick massor av frågor osv. Hon berättade bland annat att hon inte haft möjlighet att ta hand om flickan då hon blivit lämnad och hade flera barn att försörja. Flickan kom upp till lägenheten och fick träffa sin mamma och sina fyra andra syskon. Det var ett fint, men ändå lite konstigt bemötande, och efter en stund ville mammam prata själv med flickan (ja, tv teamet var de enda som fick följa med in i det avskiljda rummet). Mamman talade då om att hon i nästan HELA flickans liv väntat på att hon skulle leta upp henne!
De pratade och mamman grät, flickan kände att detta möte nog betydde mer för mamman än för henne, och att hon faktisk skapat sig en annan bild av sin födelsebostad mm. Hon var nöjd med att ha träffat sin mamma och sina syskon, men hon kände också att det var bra så, hon behövde inte träffa dom igen, även om hon kände att hon skulle kunna hålla kontakten med syskonen så ville hon ha distans från mamman.
De satt kvar i rumet längr och mamman tog plötsligt mod till sig och berättade sanningen. Hon hade varit på övervåningen och hängt tvätt och lämnat flickan på nerevåningen medans, det skulle ju gå fort att hänga tvätten. Hon ropade på sin flicka för att höra om allt var bra, men hon fick inget svar. Hon tänkte att flickan nog var upptagen med annat, eller inte hörde, så hon hängde klart sin tvätt och gick sedan ner för att se efter. Flickan var borta. Mamman gjorde omedlebart en polisanmälan och fick vänta länge. När hon sedan fick ett svar fick hon veta att Någon hade kidnappat flickan och enligt alla lagens regler, faktiskt på ett korrekt sätt adopterat bort flickan till Sverige. Av någon konstig anledning som jag inte förstår så var mamman tvungen att skriva på massa papper, då barnet redan var i Sverige och någon (?) hade lyckats få detta att gå igenom?
Med andra ord visade det sig att denna mamma aldrig velat adoptera bort sin flicka, och hon var så hjälplös att det inte fanns annat att göra än att skriva på alla papper och sedan bara gå och vänta på att dotter en dag ska leta upp henne!
Detta är sinnessjukt och mina tankar kretsar ofta kring min biologiska mamma. Liknar jag henne? Väntar hon på att JAG ska leta upp henne? tänk om det är så, hon kanske väntar på MIG? Är det värt att leta? Vad får jag ut av det? Oj, det var intressant det här ;)
Men å andra sidan är jag rädd att bli besviken om jag gör det, hon kanske inte alls vill träffa mig ich egentligen tror jag inte att jag vinner så mycket på att leta upp henne heller. Jag har en kompis som också är adopterad, och vi pratade en del om det här förut, och jag hade gärna gjort denna upptäckt tillsammans med henne, men inte ensam :/
Fast jag vet inte, jag har MIN MAMMA här i Sverige, och henne kommer INGEN någonsin kunna ta ifrån mig! :D
Hon är min, och kommer så förbli resten av mitt liv! <3
Nåja, hur som helst så handlade det om en tjej från Sverige som skulle leta reda på sin biologiska mamma i ett annat land (tror att det var Thailnad) Hon och reportern följde alla ledtrådar som fanns, och från början trodde man att det skulle vara ganska lätt, men det visade sig att det var svårare än de trott.
Tillslut fann dom i alla fall tjejens biologiska mamma och hon var helt chockad när reportern knackade på (tjejen fick vänta utanför först, så det inte skulle hända något, man måste ju förvarna mamman om att hennes barn faktiskt är där och vill hälsa på). Efter en stund började mamman gråta, hon fick massor av frågor osv. Hon berättade bland annat att hon inte haft möjlighet att ta hand om flickan då hon blivit lämnad och hade flera barn att försörja. Flickan kom upp till lägenheten och fick träffa sin mamma och sina fyra andra syskon. Det var ett fint, men ändå lite konstigt bemötande, och efter en stund ville mammam prata själv med flickan (ja, tv teamet var de enda som fick följa med in i det avskiljda rummet). Mamman talade då om att hon i nästan HELA flickans liv väntat på att hon skulle leta upp henne!
De pratade och mamman grät, flickan kände att detta möte nog betydde mer för mamman än för henne, och att hon faktisk skapat sig en annan bild av sin födelsebostad mm. Hon var nöjd med att ha träffat sin mamma och sina syskon, men hon kände också att det var bra så, hon behövde inte träffa dom igen, även om hon kände att hon skulle kunna hålla kontakten med syskonen så ville hon ha distans från mamman.
De satt kvar i rumet längr och mamman tog plötsligt mod till sig och berättade sanningen. Hon hade varit på övervåningen och hängt tvätt och lämnat flickan på nerevåningen medans, det skulle ju gå fort att hänga tvätten. Hon ropade på sin flicka för att höra om allt var bra, men hon fick inget svar. Hon tänkte att flickan nog var upptagen med annat, eller inte hörde, så hon hängde klart sin tvätt och gick sedan ner för att se efter. Flickan var borta. Mamman gjorde omedlebart en polisanmälan och fick vänta länge. När hon sedan fick ett svar fick hon veta att Någon hade kidnappat flickan och enligt alla lagens regler, faktiskt på ett korrekt sätt adopterat bort flickan till Sverige. Av någon konstig anledning som jag inte förstår så var mamman tvungen att skriva på massa papper, då barnet redan var i Sverige och någon (?) hade lyckats få detta att gå igenom?
Med andra ord visade det sig att denna mamma aldrig velat adoptera bort sin flicka, och hon var så hjälplös att det inte fanns annat att göra än att skriva på alla papper och sedan bara gå och vänta på att dotter en dag ska leta upp henne!
Detta är sinnessjukt och mina tankar kretsar ofta kring min biologiska mamma. Liknar jag henne? Väntar hon på att JAG ska leta upp henne? tänk om det är så, hon kanske väntar på MIG? Är det värt att leta? Vad får jag ut av det? Oj, det var intressant det här ;)
Men å andra sidan är jag rädd att bli besviken om jag gör det, hon kanske inte alls vill träffa mig ich egentligen tror jag inte att jag vinner så mycket på att leta upp henne heller. Jag har en kompis som också är adopterad, och vi pratade en del om det här förut, och jag hade gärna gjort denna upptäckt tillsammans med henne, men inte ensam :/
Fast jag vet inte, jag har MIN MAMMA här i Sverige, och henne kommer INGEN någonsin kunna ta ifrån mig! :D
Hon är min, och kommer så förbli resten av mitt liv! <3
